Ghost Rider m.m.
Igår såg vi Ghost Rider. Dvs ett klart övertydligt animerat skelett som brinner och som åker på en MC som brinner. Det bästa är att alla är så jävla korkade runt honom. Han åker rakt upp på väggen av ett 30-vånings hus. Dödar en vind (?!) på taket, åker rakt ner och slår i marken utan att MCn går sönder eller att han dör. Vad gör polisen? Självklart började de skjuta på honom. Asså... Vad trodde de skulle hända? "Åh, han kan falla 30 våningar utan att göra illa sig alls, men vi träffar hans BRINNANDE SKALLE så kanske han dör!". Jag blir så arg på dumma människor. Sen att han kunde använda alla sina krafter efter att ha haft dem i typ två sekunder liskom... Nej!
Igår spelade vi skogsbrännboll med Julle. Vi vann givetvis mot nykomlingarna, trots att dom var tre personer fler, men Josef var så uppenbart köpt att de ändå får gå runt och tro att de har segrat. Är så trött på köpta dommare nu. =P
Tänker inte ens ta upp mina tankar om CL-finalen. Är så bitter. Känns som om jag blivit uppspännd på en plint och gruppvåldtagen. Det här är en känsla som ni som inte är intresserade av idrott aldrig kommer förstå så snälla, förlöjliga den inte. Att leva och älska, glädjas och lida, att gå upp och ner med sitt lag... Det är något som ni aldrig kommer få uppleva och det är nästan synd. Tänk er själva. Att ha en så stark kärlek för någon som aldrig kan vara otrogen och som alltid finns där för dig. Det enda som du behöver göra i gengäld är att älska villkorslöst även när det går dåligt, vilket en äkta supporter alltid gör. Visst blir man förbannade på spelare som "sviker" klubben på grund av egna giriga begär, men det är inte spelarna man älskar. Det är märket på deras bröst samt faktumet att de också, precis som oss, älskar klubben och alltid ger sitt allt för att det ska gå bra för oss. En förening är sina fans och en samhörighet mellan dem som ni som inte förstår idrott aldrig kommer få uppleva. Starkare än vid en konsert och ibland även starkare än kärleken till en person man lovat att vara med hela livet. Samhörighet med människor man egentligen inte har någonting gemensamt med men som ändå hjälps åt att trösta vid motgång och gärna köper en fattig broder en öl vid medgång. Att se skinnheads hålla om en gråtande punkare, samtidigt som en skitrik man bredvid sitter i sin kavaj med ansiktet i händerna och får en tröstande hand på axeln av diversearbetaren som knappt klarar hyran med dubbla jobb, det går som knappt att beskriva. Man behöver inte lova sin klubb livslång trohet, man vet att den finns där ändå.
... and you'll never walk alone...
Igår spelade vi skogsbrännboll med Julle. Vi vann givetvis mot nykomlingarna, trots att dom var tre personer fler, men Josef var så uppenbart köpt att de ändå får gå runt och tro att de har segrat. Är så trött på köpta dommare nu. =P
Tänker inte ens ta upp mina tankar om CL-finalen. Är så bitter. Känns som om jag blivit uppspännd på en plint och gruppvåldtagen. Det här är en känsla som ni som inte är intresserade av idrott aldrig kommer förstå så snälla, förlöjliga den inte. Att leva och älska, glädjas och lida, att gå upp och ner med sitt lag... Det är något som ni aldrig kommer få uppleva och det är nästan synd. Tänk er själva. Att ha en så stark kärlek för någon som aldrig kan vara otrogen och som alltid finns där för dig. Det enda som du behöver göra i gengäld är att älska villkorslöst även när det går dåligt, vilket en äkta supporter alltid gör. Visst blir man förbannade på spelare som "sviker" klubben på grund av egna giriga begär, men det är inte spelarna man älskar. Det är märket på deras bröst samt faktumet att de också, precis som oss, älskar klubben och alltid ger sitt allt för att det ska gå bra för oss. En förening är sina fans och en samhörighet mellan dem som ni som inte förstår idrott aldrig kommer få uppleva. Starkare än vid en konsert och ibland även starkare än kärleken till en person man lovat att vara med hela livet. Samhörighet med människor man egentligen inte har någonting gemensamt med men som ändå hjälps åt att trösta vid motgång och gärna köper en fattig broder en öl vid medgång. Att se skinnheads hålla om en gråtande punkare, samtidigt som en skitrik man bredvid sitter i sin kavaj med ansiktet i händerna och får en tröstande hand på axeln av diversearbetaren som knappt klarar hyran med dubbla jobb, det går som knappt att beskriva. Man behöver inte lova sin klubb livslång trohet, man vet att den finns där ändå.
... and you'll never walk alone...
Kommentarer
Trackback