Utmaning
Sedan jag skrev sist har det hänt så mycket som har med välta minibussar och jobbet och resor att göra att jag inte orkar skriva något av det. Så här kommer istället en lista som Spiken utmanade mig på:
Svara ärligt vad du tycker om varje artist/band. När du är klar, skriv ner en ny artist eller band längst nere på listan som nästa person som får listan får skriva sin åsikt om (så listan kommer växa ständigt för varje person som får den). Utmana sedan 6 nya personer.
Britney Spears:
Tja, börjar ju jävla bra den här listan. Hade hon sett ut som en man hade ingen köpt en enda skiva av henne, det är väl ett betyg i sig. Lever bara på sin kropp som hon nu knarkat sönder. Men hey, hon lyckades ju tappa ännu ett par kilo, eller hur? Så kärriären lär väl gå bättre nu. Crazy Brittney Fan, snubben som grät på youtube, ska få egen dokusåpa. Cirkeln sluts.
Darin:
"Why does it raaaiiin?!"
"För att det gör det, rasistisk-påhopp-med-frågeställning-om-sexuella-preferenser!"
Ibland säger en satirisk serie mer än tusen dämpade kräkningar. Nej. Inte bra någonstans. Slutade iaf läspa när han blev av med tandställningen.
Gwen Stefani:
No Doubt har gjort ett par riktigt bra låtar, och ett par riktigt usla. Som singelstjärna så... Tja. Jobbat tillsammans med RNB-sångerskor och hip hop-stjärnor och då låter det la som sig bör. Men har en bra röst och är bannemig snygg så jag skulle inte banga. På att ha henne som sångerska i ett riktigt band igen alltså.
Tokio Hotel:
Tyskt rock och pop-band ([råckåpåpp]) som många tycker är det coolaste som finns. Eeeh, entschuldigung? Tja, om man tycker att "Titta! Jag kan stå och banka down strokes på samma ackord i 3 minuter utan att någon märker någon skillnad!" är coolt så. Snubben som sjunger låter som... Som... Ja. Som ALLA andra i den här genren. Fake-EMO som vi kallar den, eftersom riktig EMO faktiskt har själ och hjärta och en snubbe som skriker halsen av sig som den utbrytardelen av Hardcore det är. Men det är som med kommunisterna nu, visst. Ni kanske inte doppar kungligheter i syra eller inför diktatur var ni än går, men det är det ni assosieras med så synd för er. Det här är bara så fantasilöst att jag inte skulle veta vilket av de tio främsta "EMO"-banden det är om jag skulle höra dem på radio.
50 cent:
"Titta mamma! Jag kan prata långsamt med bomull i munnen! Åh, så har jag ju blivit skjuten lite också. Det är ju coolt". Tja, man tycker ju nästan att iaf EN av de där kulorna borde träffat något viktigt.
Linkin Park:
På grund av personliga agg mot bandet så hatar jag dem av ren princip. Musikaliskt så är det väl som nu-metal är mest. Tråkigt med någon kille som inte riktigt kan rappa i versen och om man har tur så är det iaf en snubbe som kan sjunga lite i versen. Bättre än t.ex. Limp Bizkit, men det är ju inte mycket sagt med det. Har ett par bra riff, men sen är det rätt tråk efter det. Deras andra skiva var deras första skiva fast med lite om-mixning, bara för att tjäna pegnar utan att arbeta något. Kul snubbar, verkligen.
My Chemical Romance:
Om ett band måste hävda, ständigt och jämt, i varenda jävla intervju, att de INTE är EMO, vilket de egentligen inte är, så betyder det tyvärr att jo, ni ÄR EMO grabbar. Se Tokio Hotel för vidare info om det. Heck, det låter ju fan exakt som Tokio Hotel så läs igenom det en gång till bara. Klipp er och skaffa nya jackor.
Eminem:
Tja... Ska man vara objektiv så är han väl en av de bästa inom sin genre, en som till skillnad från ny-EMO faktiskt har artister som låter lite olika. Inte som Beasty Boys var på sin tid, men å andra sidan låter ju inte Mustasch lika bra som Led Zeppelin gjorde på sin tid heller, så man kan väl säga att han är en utveckling av old school rap. Om jag var tvungen att välja ett par hip hop-låtar att lyssna på skulle jag nog välja Eminem feat. Dr. Dre. Typ Guilty Concious eller liknande, för de är faktiskt inte lika skit som resten av skräpet som ges ut nu.
Black Sabbath:
The Creators, vad kan man säga. Gitarristen sågade av sig fingertopparna på jobbet ett par veckor innan de skulle signas, så vad gör han? Jo, han bygger egna proteser av stål, läder och stearin. Han måste spela med gitarren nerstämd nå fördjävligt, men det gör ändå bara att det låter mörkare och med ondskefullt så det gjorde som inget. Metall! Kommer inte ihåg vilken av de nya, kända sångarna som är aktiva idag som sa det på Heavy: The story of Metal, men det är lite sant. "Oavsett vilket nytt, coolt riff du kommer på idag, så kan du ge dig fan på att det redan finns i en Black Sabbath-låt!". Kanske inte helt sant, men inte så jävla långsökt. De är det största "onda" band som funnist och alla andra är bara bleka kopior i jämförelse.
Justin Timberlake:
Det tog seriöst att jag såg videon till Sexy Back innan jag fattade att det INTE var en tjej som sjöng versen. Shit, helt seriöst? Får jag välja en grav jag får pissa på imorgon så är det Justins, utan tvekan. Sure, han kanske kan dansa och är en bra "performer!", men det spelar ingen roll när musiken suger avdankad hästballe.
Mika:
Rösten är det ju iaf inget fel på, det måste jag säga. Påminner mig starkt om Freddy Mercury och det är väl ett av de bästa omdömena man kan få nästan. Musiken är lite för glättig och han drar lite väl mycket falsett för min smak på sina ställen plus att den här veckan har jag haft Big Girls på hjärnan i 4 dagar, så det blir ändå ett minus på honom tror jag.
Ebba Grön:
Tja, vad kan man säga. Jag är nog enda punkaren i Sverige som aldrig gillat Thåström i hela mitt liv. Staten och Kapitalet, Mamma, Pappa, Barn och 800 grader är riktigt jävla bra låtar, men sen liksom... Näe. De var inte först, inte bäst och Thåström kan ju ta sig i röven i allmänhet, så jag vet inte vad allt ståhej är om.
Muse:
Det visade sig nu att den låten jag trodde jag försökte lära mig som ung gitarrist med Muse, egentligen var en Placebolåt så jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Sökte på youtube och hittade lite och måste väl säga att jag gillar deras cover på House of the Rising sun. Låter inte alls som the Animals cover och kaoset bara flyger över en. Tror dock jag skulle tröttna snabbt på dem, förmodligen därför jag bara kommer ihåg att en av deras skivor heter Muscle Museum utan att komma ihåg alls hur den låter.
Dir en grey:
En en gång YouTube och ja, verkar vara ett band från Japan som ligger mellan Rock och Hårdrock. Helt klart något jag skulle vilja höra på radio oftare men förmodligen bli snabbt uttråkad på. Inte speciellt innovativa i musiken och texterna vet jag inte eftersom de är på Japanska. Men helt klart tummen upp iaf.
Phantasmagoria:
När första spelet släpptes så slog det väl rekord i att bli bannat från flest länder snabbast om jag inte minns fel. Först med att använda filmsekvenser, riktigt vidriga sådana, och en människa som avatar. I Phantasmagoria 2 så hade de den första bisexuella huvudkaraktären i ett spel dittills. Bandet? Tja, som Dir en Grey, fast ännu tråkigare antar jag. Mjukare och... Tråkigt.
Rentrer en Soi:
Samma här faktiskt. Sångaren låter skitnödig.
Anti Feminism:
Ett "japanska ultrapunkband" som verkar stava ANTI med upp-och-nervänt A. Klassisk hårdpunk a la Sex Pistols av det jag hittat, fast på Japanska. Undrar om de vet vad bandnamnet betyder, men jag hoppas fan det. =P Klart tumme upp! Ge mig mer!
Miyavi:
Japansk slempop/rock? Vem fan är det som lägger in alla de här banden på listan? Shit... Japanhysteri KAN gå till överdrift. Ni lever INTE i en animeserie!
The Ark:
Aaah, fast mark igen. Glad popårock som får mig att vilja kasta upp i kaskader. Fast jag tar It takes a fool to remain sane framför Justin vilken dag som hellst. Bra på att få småflickor att skrika, men ja. De skriker ju för schlager också så jag vet inte. No me gusta iaf.
Papa Roach:
Lyssnade på deras första skiva mycket och lärde mig faktisk Cut my life into pieces utantill på guran, en av de första låtarna jag gjorde det med. Sen blev de lite tråkiga och ja, de var kanske inte först men iaf med i första vågen av den där musiken som jag inte vet vad jag ska kalla och det blev väl aldrig nå mer av dem sedan dess.
Green Day:
Skatepunk eller pop? Vem bryr sig? Dookie hade ett par riktigt bra låtar, Basketcase är som Hockeyfrilla fast i engelsk version, dvs best punk song EEEVEEER!, om man nu ska vara sådan. Alla kan den och det finns en anledning till det, den är jävligt bra. Nu är de mest bara tråkiga, men den där sommaren vi hade tillsammans... Mmm...
Bless the fall:
Post Hardcore såg jag någon tycka, och tja. Hur man nu kan vara efter en hel musikgenre kommer jag aldrig att förstå, men ändå, lite hårdare än vanlig ny-EMO kanske men sångaren låter så förbannat irriterande på det jag hört. Som alla andra fast med en nervbitande twist. Men så kommer han som growlar in och... Tja. Han kanske inte är bäst, men med lite träning och bättre mixning så skulle de nog absolut bli helt OK iaf, om än inte mer. Om de sparkar gnällspiken bara. Eller om det är samma snubbe så ge han riktlinjer om att growl är det han ska pyssla med. =P
Cute is what we aim for:
Första jag hörde med dom var en textrad med "I got the gift of one liners and you got the curse of curves" och lite senare "do you perspire of the irony" så textmässigt tror jag nog de har något på gång. Även om de inte är sådär jätteinnovativa där heller kanske. Typisk mjukpoppunk a la Bowling for Soup och Blink 182. Som mjukporr, man vet ju ungefär vad som kommer att hända, fast man missar allt det häfiga som the real deal ger. ;)
Kent:
Vet inte ens var jag ska börja. Min "Kent Suger"-tröja jag fick upptryckt i gymnasiet, eller knapparna med Allt Är Bättre Än Kent som en god vän plockade åt sig åt mig under samma tidsperiod kanske. Tråkig, depressiv musik med en av sveriges sämsta sångare. Värre blir det nästan inte.
Covenant:
Verkar vara mycket synth och lite Depeche Mode-inspirerat av det lilla jag fick ut. Inte så mycket för mig alltså. It's no good är ju underbar iofs, men det är ju bara för texten i stort sett. Annars kan det vara.
Beatles:
Tja, de tidiga pop-låtarna är ju riktigt svängiga om man ska säga så. Själv har jag aldrig varit mycket för de där exprimentella åren, bland annat med Seargent Pepper och så. Tycker det bara blir fel, fult och dåligt. Nog banade de väg för mycket, men... Näe.
Juliette And The Licks:
Rak rock a la Sahara Hotnights ungefär. Tja, funkar ju som bakgrundsmusik, man blir inte förbannad eller så av det, men ja. Det har inte The Hives intensa råstyrka och det är ju the Hives som är bäst inom genren så man lär ju jämföra med dem. Men inte är det kattpiss för det, lyssnar heller på det här än tidigare nämnda Sahara iaf. Bra förfestsmusik kan jag tänka mig, ingen som kanske tycker det är skitbra, men förmodligen ingen som tycker det är dåligt heller. Kan nog vara jävligt kul att sjunga med i efter ett par bärs.
DAT politics:
Jobbig datorpop som är bra mycket mer irriterande än t.ex. Puss och Slagsmålsklubben. Men vissa slingor får en ju Commandore 64-nostalgisk så det blir två feta tummar ner för delarna när något retard sjunger, men ett litet lillfinger snett uppåt för bryggorna iaf. Inget jag skulle orka lyssna på mer än 40 sekunder i sträck dock.
Billy Talent:
För mycke Billy, för lite Talent. Se Tokyo Hotel för recension. Första gången jag hörde Fallen Leaves så tyckte jag iofs den var bra.I ungefär 25 sekunder. Sen slutade den låta punk och började låta ny-EMO istället. Så fick jag välja något av de banden att lyssna på så skulle jag nog välja Billy Talent iofs. Nu är jag ju absolut ingen expert inom ämnet, men ändå. Det verkar bara som om dom är lite punkigare. Men ändå, som Peanut säger: "Polish a turd and it's still a turd".
Imperiet:
Ja, det är ju också ett bra band... Ibland blandar jag ihop Ebba Grön och Imperiet (eftersom bägge verkar byggas runt Joakim Thåström bara) men för mig känns Imperiet som Ebba fast utan hits och med mindre glädje. Var är vargen är en förbannat tråkig låt, så är det bara.
Thin Lizzy:
The boys are back in town, och jag önskade då att de kunde stanna! Bättre Whisky in the Jar än Metallica och en svart rocksångare med afrokrull på 80-talet. Mer groove blir det inte. Eller jo, det blir det kanske, men ändå. Thin Lizzy kommer alltid ha en plats bland de stora rocklegenderna och det är ju av en anledning.
The Cure:
Tja, kanske inte världens mest spännande band nu, men när Robert Smiths röst började tränga igenom radiovågorna så var det revolutionerande för synthmusiken på den tiden. Personligen måste jag säga att det är tråkig jävla smörja. Är väl mest känd idag för Friday I'm in love och det måste ju kännas bra för dessa stora rebeller att varje gång någon hör dem så börja man tänka på kyckling. Stort.
Arctic Monkeys:
Första gången jag hörde Brainstorm på MTV så blev jag faktiskt riktigt glad. Kan ha varit för att det just varit ett långt maraton av Brittney, Justin, Beyonce och liknande, men jag tycker faktiskt att den är helt ok, till och med riktigt bra när jag är på vissa humör. Andra låtar jag hittat påminner om Franz Ferdinand och sådana band, så jag antar att jag nog skulle kunna lära mig gilla dem om jag fick lyssna mer på dem. De har ös och känsla och är enkla men inte tråkiga för det. Blir nog det mjukaste i min repertoar men helt klart tummen upp.
The Tellers:
Hade förväntat mig ett typiskt The-band, och kanske råkade jag bara titta på fel klipp på youtube, men det här var nog något av det tråkigaste jag varit med om. Min kropp blev i stort sett skitnödig direkt bara för att jag skulle slå av musiken och få något annat att göra en stund.
The Libertines:
Här hade vi ett typiskt The-band. Vad kan man säga? Det går 13 på ett dussin liksom, alla låter nästan likadant. Det blir oftast så när väldigt många människor vill vara väldigt olika samtidigt. Då blir alla samma ändå. Problemet är att Pulp och liknande band redan gjort precis det här, fast mycket bättre då. Så screw you guys, I'm going home.
The Strokes:
Också ett The-band. Men jag vet inte, Last Night är riktigt bra, fast jag är osäker på om det är en cover eller inte. Hur som så gillar jag den iaf, så det kanske är så att varje The-band får en riktigt bra låt, blir spelad massor och sen upptäcker publiken att allt annat låter precis likadant och så kommer det ett nytt och tar över.
Radiohead:
Creep är ju helt klart en av mina favoritlåtar, men i övrigt vet jag inte. Lite för segt och depressivt för mig. Vissa låtar är rent ut sagt skittråkiga och kassa, så jag får anta att Creep bara var ett korn hittat av en blind höna.
White Stripes:
Fantastiskt vad två inavlade syskon och en publik på syra kan få genomslagskraft. Deras cover av Jolene (covers visar ju oftast hur ett band är eftersom de får ta en låt man känner igen och göra den till sin egen) är rent utsagt skräp. Killen sjunger ju som ett tröskverk och syrran hans kör typ yllemössa med vissa drag av otakt känns det som. Nej tack.
Nine Inch Nails:
Kommer aldrig förstå varför det här bandet är så stort som det är. Tråkiga och sega är ju bara ledmotivet i filmen om deras liv. Våldtar Johnny Cash fullständigt live och... Nä. Efter att ha dissat så många andra band så finns det helt enkelt inte skällsord nog kvar. Har säkert någon hyffsad låt, kanske till och med en bra en, men orka lyssna igenom timmar av tråkigt, pretentiöst skit för att komma dit. Eeeh, nej?
Nu ska jag till Avesta och jag lägger inte till något eget band för jag orkar inte utmana någon. Om ni vill får ni gärna skriva vad ni tycker om dessa band, lämna gärna en comment då, men det var fucking boring och segt så jag rekomenderar alla att låta bli faktiskt. Listan är alles för jävla lång. Och sist, mitt egna tillval, kanske inte kom så oväntat:
Svara ärligt vad du tycker om varje artist/band. När du är klar, skriv ner en ny artist eller band längst nere på listan som nästa person som får listan får skriva sin åsikt om (så listan kommer växa ständigt för varje person som får den). Utmana sedan 6 nya personer.
Britney Spears:
Tja, börjar ju jävla bra den här listan. Hade hon sett ut som en man hade ingen köpt en enda skiva av henne, det är väl ett betyg i sig. Lever bara på sin kropp som hon nu knarkat sönder. Men hey, hon lyckades ju tappa ännu ett par kilo, eller hur? Så kärriären lär väl gå bättre nu. Crazy Brittney Fan, snubben som grät på youtube, ska få egen dokusåpa. Cirkeln sluts.
Darin:
"Why does it raaaiiin?!"
"För att det gör det, rasistisk-påhopp-med-frågeställning-om-sexuella-preferenser!"
Ibland säger en satirisk serie mer än tusen dämpade kräkningar. Nej. Inte bra någonstans. Slutade iaf läspa när han blev av med tandställningen.
Gwen Stefani:
No Doubt har gjort ett par riktigt bra låtar, och ett par riktigt usla. Som singelstjärna så... Tja. Jobbat tillsammans med RNB-sångerskor och hip hop-stjärnor och då låter det la som sig bör. Men har en bra röst och är bannemig snygg så jag skulle inte banga. På att ha henne som sångerska i ett riktigt band igen alltså.
Tokio Hotel:
Tyskt rock och pop-band ([råckåpåpp]) som många tycker är det coolaste som finns. Eeeh, entschuldigung? Tja, om man tycker att "Titta! Jag kan stå och banka down strokes på samma ackord i 3 minuter utan att någon märker någon skillnad!" är coolt så. Snubben som sjunger låter som... Som... Ja. Som ALLA andra i den här genren. Fake-EMO som vi kallar den, eftersom riktig EMO faktiskt har själ och hjärta och en snubbe som skriker halsen av sig som den utbrytardelen av Hardcore det är. Men det är som med kommunisterna nu, visst. Ni kanske inte doppar kungligheter i syra eller inför diktatur var ni än går, men det är det ni assosieras med så synd för er. Det här är bara så fantasilöst att jag inte skulle veta vilket av de tio främsta "EMO"-banden det är om jag skulle höra dem på radio.
50 cent:
"Titta mamma! Jag kan prata långsamt med bomull i munnen! Åh, så har jag ju blivit skjuten lite också. Det är ju coolt". Tja, man tycker ju nästan att iaf EN av de där kulorna borde träffat något viktigt.
Linkin Park:
På grund av personliga agg mot bandet så hatar jag dem av ren princip. Musikaliskt så är det väl som nu-metal är mest. Tråkigt med någon kille som inte riktigt kan rappa i versen och om man har tur så är det iaf en snubbe som kan sjunga lite i versen. Bättre än t.ex. Limp Bizkit, men det är ju inte mycket sagt med det. Har ett par bra riff, men sen är det rätt tråk efter det. Deras andra skiva var deras första skiva fast med lite om-mixning, bara för att tjäna pegnar utan att arbeta något. Kul snubbar, verkligen.
My Chemical Romance:
Om ett band måste hävda, ständigt och jämt, i varenda jävla intervju, att de INTE är EMO, vilket de egentligen inte är, så betyder det tyvärr att jo, ni ÄR EMO grabbar. Se Tokio Hotel för vidare info om det. Heck, det låter ju fan exakt som Tokio Hotel så läs igenom det en gång till bara. Klipp er och skaffa nya jackor.
Eminem:
Tja... Ska man vara objektiv så är han väl en av de bästa inom sin genre, en som till skillnad från ny-EMO faktiskt har artister som låter lite olika. Inte som Beasty Boys var på sin tid, men å andra sidan låter ju inte Mustasch lika bra som Led Zeppelin gjorde på sin tid heller, så man kan väl säga att han är en utveckling av old school rap. Om jag var tvungen att välja ett par hip hop-låtar att lyssna på skulle jag nog välja Eminem feat. Dr. Dre. Typ Guilty Concious eller liknande, för de är faktiskt inte lika skit som resten av skräpet som ges ut nu.
Black Sabbath:
The Creators, vad kan man säga. Gitarristen sågade av sig fingertopparna på jobbet ett par veckor innan de skulle signas, så vad gör han? Jo, han bygger egna proteser av stål, läder och stearin. Han måste spela med gitarren nerstämd nå fördjävligt, men det gör ändå bara att det låter mörkare och med ondskefullt så det gjorde som inget. Metall! Kommer inte ihåg vilken av de nya, kända sångarna som är aktiva idag som sa det på Heavy: The story of Metal, men det är lite sant. "Oavsett vilket nytt, coolt riff du kommer på idag, så kan du ge dig fan på att det redan finns i en Black Sabbath-låt!". Kanske inte helt sant, men inte så jävla långsökt. De är det största "onda" band som funnist och alla andra är bara bleka kopior i jämförelse.
Justin Timberlake:
Det tog seriöst att jag såg videon till Sexy Back innan jag fattade att det INTE var en tjej som sjöng versen. Shit, helt seriöst? Får jag välja en grav jag får pissa på imorgon så är det Justins, utan tvekan. Sure, han kanske kan dansa och är en bra "performer!", men det spelar ingen roll när musiken suger avdankad hästballe.
Mika:
Rösten är det ju iaf inget fel på, det måste jag säga. Påminner mig starkt om Freddy Mercury och det är väl ett av de bästa omdömena man kan få nästan. Musiken är lite för glättig och han drar lite väl mycket falsett för min smak på sina ställen plus att den här veckan har jag haft Big Girls på hjärnan i 4 dagar, så det blir ändå ett minus på honom tror jag.
Ebba Grön:
Tja, vad kan man säga. Jag är nog enda punkaren i Sverige som aldrig gillat Thåström i hela mitt liv. Staten och Kapitalet, Mamma, Pappa, Barn och 800 grader är riktigt jävla bra låtar, men sen liksom... Näe. De var inte först, inte bäst och Thåström kan ju ta sig i röven i allmänhet, så jag vet inte vad allt ståhej är om.
Muse:
Det visade sig nu att den låten jag trodde jag försökte lära mig som ung gitarrist med Muse, egentligen var en Placebolåt så jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Sökte på youtube och hittade lite och måste väl säga att jag gillar deras cover på House of the Rising sun. Låter inte alls som the Animals cover och kaoset bara flyger över en. Tror dock jag skulle tröttna snabbt på dem, förmodligen därför jag bara kommer ihåg att en av deras skivor heter Muscle Museum utan att komma ihåg alls hur den låter.
Dir en grey:
En en gång YouTube och ja, verkar vara ett band från Japan som ligger mellan Rock och Hårdrock. Helt klart något jag skulle vilja höra på radio oftare men förmodligen bli snabbt uttråkad på. Inte speciellt innovativa i musiken och texterna vet jag inte eftersom de är på Japanska. Men helt klart tummen upp iaf.
Phantasmagoria:
När första spelet släpptes så slog det väl rekord i att bli bannat från flest länder snabbast om jag inte minns fel. Först med att använda filmsekvenser, riktigt vidriga sådana, och en människa som avatar. I Phantasmagoria 2 så hade de den första bisexuella huvudkaraktären i ett spel dittills. Bandet? Tja, som Dir en Grey, fast ännu tråkigare antar jag. Mjukare och... Tråkigt.
Rentrer en Soi:
Samma här faktiskt. Sångaren låter skitnödig.
Anti Feminism:
Ett "japanska ultrapunkband" som verkar stava ANTI med upp-och-nervänt A. Klassisk hårdpunk a la Sex Pistols av det jag hittat, fast på Japanska. Undrar om de vet vad bandnamnet betyder, men jag hoppas fan det. =P Klart tumme upp! Ge mig mer!
Miyavi:
Japansk slempop/rock? Vem fan är det som lägger in alla de här banden på listan? Shit... Japanhysteri KAN gå till överdrift. Ni lever INTE i en animeserie!
The Ark:
Aaah, fast mark igen. Glad popårock som får mig att vilja kasta upp i kaskader. Fast jag tar It takes a fool to remain sane framför Justin vilken dag som hellst. Bra på att få småflickor att skrika, men ja. De skriker ju för schlager också så jag vet inte. No me gusta iaf.
Papa Roach:
Lyssnade på deras första skiva mycket och lärde mig faktisk Cut my life into pieces utantill på guran, en av de första låtarna jag gjorde det med. Sen blev de lite tråkiga och ja, de var kanske inte först men iaf med i första vågen av den där musiken som jag inte vet vad jag ska kalla och det blev väl aldrig nå mer av dem sedan dess.
Green Day:
Skatepunk eller pop? Vem bryr sig? Dookie hade ett par riktigt bra låtar, Basketcase är som Hockeyfrilla fast i engelsk version, dvs best punk song EEEVEEER!, om man nu ska vara sådan. Alla kan den och det finns en anledning till det, den är jävligt bra. Nu är de mest bara tråkiga, men den där sommaren vi hade tillsammans... Mmm...
Bless the fall:
Post Hardcore såg jag någon tycka, och tja. Hur man nu kan vara efter en hel musikgenre kommer jag aldrig att förstå, men ändå, lite hårdare än vanlig ny-EMO kanske men sångaren låter så förbannat irriterande på det jag hört. Som alla andra fast med en nervbitande twist. Men så kommer han som growlar in och... Tja. Han kanske inte är bäst, men med lite träning och bättre mixning så skulle de nog absolut bli helt OK iaf, om än inte mer. Om de sparkar gnällspiken bara. Eller om det är samma snubbe så ge han riktlinjer om att growl är det han ska pyssla med. =P
Cute is what we aim for:
Första jag hörde med dom var en textrad med "I got the gift of one liners and you got the curse of curves" och lite senare "do you perspire of the irony" så textmässigt tror jag nog de har något på gång. Även om de inte är sådär jätteinnovativa där heller kanske. Typisk mjukpoppunk a la Bowling for Soup och Blink 182. Som mjukporr, man vet ju ungefär vad som kommer att hända, fast man missar allt det häfiga som the real deal ger. ;)
Kent:
Vet inte ens var jag ska börja. Min "Kent Suger"-tröja jag fick upptryckt i gymnasiet, eller knapparna med Allt Är Bättre Än Kent som en god vän plockade åt sig åt mig under samma tidsperiod kanske. Tråkig, depressiv musik med en av sveriges sämsta sångare. Värre blir det nästan inte.
Covenant:
Verkar vara mycket synth och lite Depeche Mode-inspirerat av det lilla jag fick ut. Inte så mycket för mig alltså. It's no good är ju underbar iofs, men det är ju bara för texten i stort sett. Annars kan det vara.
Beatles:
Tja, de tidiga pop-låtarna är ju riktigt svängiga om man ska säga så. Själv har jag aldrig varit mycket för de där exprimentella åren, bland annat med Seargent Pepper och så. Tycker det bara blir fel, fult och dåligt. Nog banade de väg för mycket, men... Näe.
Juliette And The Licks:
Rak rock a la Sahara Hotnights ungefär. Tja, funkar ju som bakgrundsmusik, man blir inte förbannad eller så av det, men ja. Det har inte The Hives intensa råstyrka och det är ju the Hives som är bäst inom genren så man lär ju jämföra med dem. Men inte är det kattpiss för det, lyssnar heller på det här än tidigare nämnda Sahara iaf. Bra förfestsmusik kan jag tänka mig, ingen som kanske tycker det är skitbra, men förmodligen ingen som tycker det är dåligt heller. Kan nog vara jävligt kul att sjunga med i efter ett par bärs.
DAT politics:
Jobbig datorpop som är bra mycket mer irriterande än t.ex. Puss och Slagsmålsklubben. Men vissa slingor får en ju Commandore 64-nostalgisk så det blir två feta tummar ner för delarna när något retard sjunger, men ett litet lillfinger snett uppåt för bryggorna iaf. Inget jag skulle orka lyssna på mer än 40 sekunder i sträck dock.
Billy Talent:
För mycke Billy, för lite Talent. Se Tokyo Hotel för recension. Första gången jag hörde Fallen Leaves så tyckte jag iofs den var bra.I ungefär 25 sekunder. Sen slutade den låta punk och började låta ny-EMO istället. Så fick jag välja något av de banden att lyssna på så skulle jag nog välja Billy Talent iofs. Nu är jag ju absolut ingen expert inom ämnet, men ändå. Det verkar bara som om dom är lite punkigare. Men ändå, som Peanut säger: "Polish a turd and it's still a turd".
Imperiet:
Ja, det är ju också ett bra band... Ibland blandar jag ihop Ebba Grön och Imperiet (eftersom bägge verkar byggas runt Joakim Thåström bara) men för mig känns Imperiet som Ebba fast utan hits och med mindre glädje. Var är vargen är en förbannat tråkig låt, så är det bara.
Thin Lizzy:
The boys are back in town, och jag önskade då att de kunde stanna! Bättre Whisky in the Jar än Metallica och en svart rocksångare med afrokrull på 80-talet. Mer groove blir det inte. Eller jo, det blir det kanske, men ändå. Thin Lizzy kommer alltid ha en plats bland de stora rocklegenderna och det är ju av en anledning.
The Cure:
Tja, kanske inte världens mest spännande band nu, men när Robert Smiths röst började tränga igenom radiovågorna så var det revolutionerande för synthmusiken på den tiden. Personligen måste jag säga att det är tråkig jävla smörja. Är väl mest känd idag för Friday I'm in love och det måste ju kännas bra för dessa stora rebeller att varje gång någon hör dem så börja man tänka på kyckling. Stort.
Arctic Monkeys:
Första gången jag hörde Brainstorm på MTV så blev jag faktiskt riktigt glad. Kan ha varit för att det just varit ett långt maraton av Brittney, Justin, Beyonce och liknande, men jag tycker faktiskt att den är helt ok, till och med riktigt bra när jag är på vissa humör. Andra låtar jag hittat påminner om Franz Ferdinand och sådana band, så jag antar att jag nog skulle kunna lära mig gilla dem om jag fick lyssna mer på dem. De har ös och känsla och är enkla men inte tråkiga för det. Blir nog det mjukaste i min repertoar men helt klart tummen upp.
The Tellers:
Hade förväntat mig ett typiskt The-band, och kanske råkade jag bara titta på fel klipp på youtube, men det här var nog något av det tråkigaste jag varit med om. Min kropp blev i stort sett skitnödig direkt bara för att jag skulle slå av musiken och få något annat att göra en stund.
The Libertines:
Här hade vi ett typiskt The-band. Vad kan man säga? Det går 13 på ett dussin liksom, alla låter nästan likadant. Det blir oftast så när väldigt många människor vill vara väldigt olika samtidigt. Då blir alla samma ändå. Problemet är att Pulp och liknande band redan gjort precis det här, fast mycket bättre då. Så screw you guys, I'm going home.
The Strokes:
Också ett The-band. Men jag vet inte, Last Night är riktigt bra, fast jag är osäker på om det är en cover eller inte. Hur som så gillar jag den iaf, så det kanske är så att varje The-band får en riktigt bra låt, blir spelad massor och sen upptäcker publiken att allt annat låter precis likadant och så kommer det ett nytt och tar över.
Radiohead:
Creep är ju helt klart en av mina favoritlåtar, men i övrigt vet jag inte. Lite för segt och depressivt för mig. Vissa låtar är rent ut sagt skittråkiga och kassa, så jag får anta att Creep bara var ett korn hittat av en blind höna.
White Stripes:
Fantastiskt vad två inavlade syskon och en publik på syra kan få genomslagskraft. Deras cover av Jolene (covers visar ju oftast hur ett band är eftersom de får ta en låt man känner igen och göra den till sin egen) är rent utsagt skräp. Killen sjunger ju som ett tröskverk och syrran hans kör typ yllemössa med vissa drag av otakt känns det som. Nej tack.
Nine Inch Nails:
Kommer aldrig förstå varför det här bandet är så stort som det är. Tråkiga och sega är ju bara ledmotivet i filmen om deras liv. Våldtar Johnny Cash fullständigt live och... Nä. Efter att ha dissat så många andra band så finns det helt enkelt inte skällsord nog kvar. Har säkert någon hyffsad låt, kanske till och med en bra en, men orka lyssna igenom timmar av tråkigt, pretentiöst skit för att komma dit. Eeeh, nej?
Nu ska jag till Avesta och jag lägger inte till något eget band för jag orkar inte utmana någon. Om ni vill får ni gärna skriva vad ni tycker om dessa band, lämna gärna en comment då, men det var fucking boring och segt så jag rekomenderar alla att låta bli faktiskt. Listan är alles för jävla lång. Och sist, mitt egna tillval, kanske inte kom så oväntat:
Kommentarer
Postat av: SPIKEN
Det var faktiskt johnny cash som gjorde cover på NIN...
Postat av: Jero
Är det så? Tja, han gör den ändå bättre. =P
Trackback