Insert pretentious title here

Alla som känner mig vet att jag älskar att håna folk som gör bort sig. Det är lite av en drivkraft jag har och jag tycker själv att jag är ganska bra på det. Vid åtminstone två helt oberoende tillfällen har folk pratat om mig (medans de inte visste att jag lyssnade) och beskrivitmig som "rapp i käften", något som jag tar som ett erkännande. Nu är det oftast alltid snällt hån och aldrig roligt, inget elakt och sårande. Så idag när jag satt i Cubase och klöpp ner lite låtar så att vi skulle kunna starta de på exakt rätt textrad under dagens match så fick jag en konstig känsla av tillfredsställelse. Anledningen, kom jag på lite senare, var att jag klöpp ner låtar som vi skulle använda när Kiruna åkte ut för att håna dem. Gå och göm dig Åke Tråk, Är det konstigt att man längtar bort någon gång, Samma gamla komedi; samma falska hyckleri och så vidare och så vidare. Jag blev glad av att veta att jag snart kommer få håna några prepubertala, inavlade gruvarbetare som åker runt och inte är speciellt bra på hockey. Det var en fin känsla och jag önskar att alla kunde få känna den någon gång. Mmm...