Insert pretentious title here

Flygresan igår är väl inte så mycket att orda om. Satt på plats 11A. Den som kan sina flygplan vet att det inte finns någon plats 10A, för där är det ett tomrum så man lättare kommer åt nödutgången. Därför la jag min laptop under min egen stol. Sen kom det en gammal kärring och satte sig på 12A, såg att det låg en väska under min stol och bad tydligen personalen ta den av planet eftersom den låg där när hon kom. Att fråga mig om det var min slog henne aldrig. När jag, efter att vi landat på Arlanda, frågade henne om detta så tittade hon bara på mig överlägset med den typiska "jag är gammal och vet därför så jävla mycket bättre än alla er som är yngre än mig, ni kan inte lära mig någonting och allt du säger från och med nu kommer jag inte lyssna alls på för att jag vet att jag har rätt"-minen och sa "Den gav jag till personalen. Man KAN faktiskt inte lägga handbagaget under sin egna stol". Tydligen hade jag brutit någon fysikalisk lag och Jesper tror nu att jag skulle kunna platsa i Heroes som Killen som lägger saker där de egentligen inte kan ligga. Sjukt bra kraft om man ska gömma prylar. Så mina två timmar på Arlanda var inte så fulla med film och programering som jag tänkt. Ej heller är min tid i Krylbo. Den här datorn kan ju dessutom packa ihop när som helst så det här inlägget skriver jag i notepad så jag kan spara det allt eftersom. Nå, köpte en bok iaf. Mer om den senare.

Anställningsintervjun gick nog rätt bra iaf. Jag vet inte. Undrar om mina referenser blir förvånade när de får samtal. Finns risk för det, men det känns som om jag skiter fullständigt i det. Efter intervjun och lite vila gick jag till Venetzia för en kebabpizza. Redan innan jag började gå så kändes magen lite orolig och jag fick bara i mig hälften innan jag var tvungen att gå ner och lägga mig i sängen framför tvn för att inte kräkas. Kul magen. Kul. Men det gick över på ett par timmar och det var ju skönt. Efter en helt ok middag på stekt oxfilé med krydd/vitlökssmör och beasås med kokt potatis (kokt potatis och bea är ju insane! Att ingen kommit på det förut) så åkte jag och handlade lite på coop. Såg massa gamla föräldrar till folk jag känt förut, plus Addes föräldrar som jag känner nu också och som alltid stannar och pratar, men mer spännande än så var det inte. Joggade Krylbo runt och måste säga att även om man är trött och bara har en liten bit kvar hem så om Du Riechst So Gut kommer i hörlurarna så springer man ännu fortare för det känns som om man är i en riktigt cool film eller musikvideo. Kan vara bakgrunden med den hundra år gamla stationen och alla grådassig färger här i Krylbo, men ändå. Det var ball.

Efter joggingen så la jag mig i badkaret med min nya bok och kände mig sjukt hemma. Jag brukar göra det när jag glider ner där. Även om det är min gamla säng (som jag snott ramen till från en av brorsans ex) så har jag ju aldrig egentligen bott i den här lägenheten, men när jag ligger i badkaret så är det här hemma. Likaså när morsan bodde på gamla 54an i stan, främmande lägenhet, hemma i badkaret. Upptäckte när jag sprang runt här att Krylbo heller aldrig kommer vara hemma. Platser man ånga förbi var "Där bodde Jonas förut", "Där var det vi åkte sopsäck när vi firade nyår med Adde", "Där bor Adde", "Den här planen cyklade jag en mil till det året jag spelade i KrIF"... Jag har inge riktiga minnen från att ha bott här, jag har bara hälsat på. Det fick mig att sakna huset i Fors igen. Hade jag joggat runt byn där så hade jag joggat runt mitt hem för där kan (eller kunde, nu har de ju kapat av en väg och gjort rutten nästan dubbelt så lång) jag varje kvadratmeter utantill. Så är det med platser man strövade på som barn. Fast som sagt, det är ju annorlunda nu. Man kan omöjligt korsa samma flod två gånger som de brukar säga.

Boken jag köpte då? Jag brukar ju mest läsa Terry Pratchett och Neil Gaiman. Även Douglas Adams, men han producerar ju inte så mycket nytt tyvär. Av hans två triologier så innehåller den första fem böcker och den andra är oavslutad och har bara två tror jag. Den boken han skrev ytterligare skrevs av Terry Jones från Monty Python så hans författarskap är lika underbart skruvade som hans böcker, men skit i det nu! Stod i pocketshop och insåg att jag hade bägge Pratchett och Gaiman-böckerna som fanns där och undrade vad jag skulle ta. Jag vägrar Stieg Larsson eller vad fan han heter, och deckare gör inte så mycket för mig. Då såg jag en gammal klassiker som jag inte läst än. Catch-22, eller Moment 22 som den heter på svenska. Tänkte "äh, ska jag lägga en hundring på en bok så kan det ju iaf vara en som låter pretentiös när man berättar att man läst om den". Det var ju t.ex. därför jag började läsa Sartres Äcklet på soldathemmet i lumpen, och jag ska nog läsa ut den någon gång i framtiden. Sjukt överraskad blev jag när jag insåg hur otroligt rolig den här boken är. 55 sidor in så är jag helt kär i Yossarian, Dunbar och Doc Daneeka och deras sjukt tafatta personligheter.

Här underkommer bara en liten recension av boken. Men läs gärna vidare, kanske blir ni nyfikna och sedan bitna av boken ni också om ni väl börjar läsa den.

Yossarian är övertygad om att alla försöker döda honom. När någon påstår att han inte har några bevis så skriker han bara "de skjuter ju på mig!". "De skjuter ju på alla!" blir svaret då, varpå han med självklar logik bara undrar "vad gör det för skillnad?". Han tycker inte om när främmande människor försöker skjuta på honom bara för att han försöker släppa bomber på dem. Det är ju bara hans jobb. Dessutom är han övertygade om att alla han träffar är helt galna, bara för att de försöker övertyga honom om att ingen vill döda honom och att han är galen.

Dunbar försöker få ett sjukt långt liv genom att ha så otroligt tråkigt man bara kan. Han umgås med folk han hatar, gör saker som han avskyr och ibland ligger han bara på rygg och stirrar i taket för att leva längre. Till ålder är de kanske inte så gamla, men de kan bli utkallade på uppdrag och bli nerskjutna när som helst, vilket gör att de är otroligt gamla för att vara så unga enligt honom. Därför så är enda sättet att få ett långt liv att få tiden att verka gå väldigt långsamt. Logiskt och bra.

Doc Daneekas standardkommentar när folk kommer och mår dåligt är "You think you got problem? What about me?". Han är sjukt bitter på att landet styrs av folk som misstror legitimerade läkare med en bra ställning i sammhället där de jobbar. När han skriver ett brev där det står att han undersökt sig själv och inte borde bli inkallad för att han har kronisk reumatism och dessutom amputerat benet vid höften så borde inte regeringen skicka en annan läkare för en andra åsikt. Nej, det är något fel med världen när folk inte litar på läkare. Sen att han är helt frisk skyller han på att hans två assistenter är inkompetenta. Han funderar starkt på att sparka dem och ersätta dem med ett par som faktiskt hittar något fel på honom så att han får åka hem igen.

Det som beskrivs som Catch-22 i boken är att en man, Orr, uppenbart är galen. Det kan de konstatera eftersom han flyger alla sina uppdrag utan att ifrågasätta dem. Är han galen så måste Doc Daneeka ge honom marktjänst. Det enda som Orr måste göra är att be om att få marktjänst. Problemet då är att så fort Orr ber om marktjänst så kan han inte klassas som galen längre, han är ju frisk nog att inse att det är något fel med att vilja flyga alla uppdrag. Så då måste han flyga. Gör han då det så är han ju uppenbart galen, och då får han marktjänst om han ber om det. Men om han ber om det... Ja. Ni förstår. Är som sagt bara i början av boken men jag vet vad som händer Yossarian sen redan och jag väntar med spänning på att få läsa det first hand så att säga. Sjukt bra bok. Rekomenderas!

Lång bokrecension nu, men som sagt. Jag sitter i Krylbo. Vad fan ska jag göra? Tänkte nog gå och lägga mig tidigt och sova till imorrn. Då ska jag kanske äta lunch med Jenny, sen klippa mig, äta middag med mamma, basta, spela biljard, dricka ett par öl och sen kanske gästspela på Kingen. Det vore kanske nice.